marias värld...

fy, vad mina barn har vart odrägliga idag, skrikiga, jobbiga och kan aldrig hålla sams.
jämt bråk och skrik och jag är så sur, hemska hemska barn!!


HA HA HA!
Var det verkligen nån som gick på det där???

nä, anledning till det där var att jag blir så trött på att läsa en massa bloggar där mammor skriver om sina barn och alltid är det samma jobbiga gnäll om att ungarna är odrägliga, skrikiga, bråkiga, stökiga osv osv osv i all oändlighet.

Jag menar är det bara jag som har "normala" barn?

jag menar, visst bråkar de ibland och visst är de lite besvärliga ibland när de är på sur humör och så.
men inte så att jag måste ägna halva min vakna tid åt att gnälla över barnen,
jag menar jag är gravid (visserligen bara i v.8 eller så) men är det bara min stora kille Alfons som glädjer sig åt ett syskon till?

överallt verkar man läsa, att storasyster/storebror hatar att de ska få ett nytt syskon osv.

Loke är visserligen för liten för att egentligen begripa vad det innebär att bli storebror, men han blir ju äldre i takt med att magen växen och då kommer han att förstå att nått är på G.

Alfons är överlycklig över att "lillasyster robot" kommer....hmmm...kanske inte helt överäns om namnet, men men,
vi vet ju inte ens om det blir en syster eller inte...men det får vi se i oktober när bebbe kommer =)
iallafall, nu halkade jag ifrån ämnet,

Alfons skulle lätt kunna tänka sig ett par 3 stycken syskon till.
Han älskar att prata om bebisar och ta hand om dem.

jag menar....är det verkligen så svårt att dela upp tiden på 2 barn? (snart 3)

blir det inte lite vad man gör det till??

jag har aldrig låtit alfons vara utanför när Loke kom.
Han har fått sitta med när vi ammat, han fick lära sig att man skall vara snäll mot bebisen och sånna saker.
visst är barn olika...men hur vore det om alla strävade mot samma mål?
att barnen skall tycka om varandra och ha bra mål och värderingar och vara bra kompisar...
börjar det egentligen inte med att man lär sig alt detta hemifrån...

både jag och S är väldigt noga med att barnen skall vara snälla mot varandra och inte slåss, utan att försöka lösa konflikter ändå. nu är de ju så små att de inte kan diskutera fram en lösning utan då, tex alfons har en bil och loke vill också ha den. Då hämtar alfons en annan bli och ger till loke. Loke blir glad och alfons kan fortsätta leka...det kallar jag problemlösning.

När en mamma bara gnäller och tycker det är jobbigt att vara hemma och passa barn, när en mamma bara gnäller om att det är jobbigt att vara gravid, när en mamma bara gnäller om hur jobbigt det är med bråkiga barn....har hon då aldrig tänkt på att det är faktiskt till 90% självförvållat?!

Jag menar är man hemma och passar barn och mannen jobbar. Trivs man inte med detta, måste man ta upp diskussionen med sin man så att man kan lösa det.

Gnäller man hela tiden om hur jobbigt att det är att vara gravid...så kanske man skall ta sig en tankeställare och faktiskt inse att även graviditeten var självförvållad!!
(nu pratar jag inte om övergrepp, våldtäkter osv som kan leda till en oönskad graviditet, nej jag menar "vanliga" graviditeter)

Och när en mamma gnäller över att ungarna bara bråkar....ja då kanske mamman borde flytta sig från datan (där de flesta bloggare befinner sig när de gnäller över sina barn) och ta itu med konfliken och se, varför ungarna hela tiden bråkar osv. Oftast är det brist på nått som gör ungarna bråkiga och överjävliga....
men istället för att gnälla...försök att lösa det!!!

*suck* jag blir så himla trött på gnällande sura mammor som inte ens verkar gilla sina barn!!

ja ja, detta vart ett långt inlägg om sånt jag läst på andra bloggar....men ibland är det bra att ventilera sig lite =)

nej, nu är det stallet!

Kram!!