marias värld...

ja hur ska jag börja...
Jag har världens bästa och finast familj.
Mina tre underbara barn är de bästa i världen.
Alfons och Loke är två riktigt busiga små skitungar, och jag älskar dem över allt annat.
Alice är en snäll och nöjd bebis som äter och sover mest. men när hon är vaken så är hon hur go som helst. ligger och kikar och vill bara vara med. skriker nästan aldrig och är som sagt mest en nöjd tjej. Det är sjukt hur man kan älska en sådan liten varelse som bara har funnits i en vecka.
Jag har en sambo som tar hand om mig och om barnen. Helt sjukt vad jag älskar honom.
(klart att han är ett pucko emellanåt...men vem är inte det?!)
Han har nu det sista sen Alice föddes, tagit hand om det mesta hemma, allt från att fixa barnen på morgonen, fixa med frukost, ta hästarna och stallet, mockar, lagar mat, nattar ungarna osv.
Allt för att jag och Alice skall ha det så bekvämt och avslappnat som det bara går,
Jag trivs otroligt bra med livet och med min familj, men jag kan inte komma undan känslan av att jag har det för bra.
Vad är oddsen för att få tre barn som sover hela nätterna från dag 1?
Vad är oddsen för att dels få 3 barn som sover på nätterna, även ha en sambo som fixar allt som man själv inte orkar?
Jag drömmer på nätterna om att min "perfekta" tillvaro tas i från mig, på ett eller annat sätt.
Det känns lixom för bra.
Det känns som om att det är FÖR bra.
Sascha pratade om det här med ying och yang eller vad det var, att jag har haft min del för livet av skit och nu är det min tur att ha det bra... det stämmer säkert, men jag kan inte låta bli att känna mig orolig...
men men det är väl så det är i början när man nyss fått barn, men är väl extra känslig och orolig.
och sen har jag ju aldrig haft en dotter innan... och det är ju extra speciellt för mig...
missförstå mig rätt... jag älskar mina barn lika mycket alla 3, men det är lite mer speciellt/annorlunda för mig att få en dotter. äh, hur ska jag förklara??
jag har upplevt en massa skit och att nu själv få uppfostra en dotter, är helt fantastiskt men ändå skrämmande. skall man lyckas?
hade nog samma oro när pojkarna vart små, skall man lyckas med dem?
Det är väl bara att fortsätta att försöka, gå på magkänslan, krama barnen och hålla tummarna att man gjort allt rätt sen när de är stora...
men den tanken har väl de flesta föräldrar antar jag....

Egentligen är det ganska läskigt när man tänker efter... att man överhuvudtaget skaffar barn alltså.
Fatta vilket ansvar man tar på sig, man tar på sig ansvaret för en annan människa för resten av ens liv.
läskigt...

  
Alfons & Loke              Tyson & Alice