marias värld...

sen idag är jag på bättringsvägen, känner mig mycket piggare och allt och mår faktiskt ganska bra. fast jag fortfarande är förkyld.

så jag tar med mig grabbarna ner till duschen nu ikväll för att duscha dem och allt går bra, pojkarna är snälla och hjälps åt och är hur duktiga som helst,

de duschar klart och först tar jag på Alfons handduken och ber honom gå försiktigt upp, sen tar jag på Loke handduken och lyfter upp honom och börjar gå.

precis innan källartrappen halkar jag till och ramlar hejdlöst framåt och lyckas med ca 5 cm få Lokes huvud att missa trappan, vilket istället resulterar i att jag slår i mina knän rejält rätt i golvet och Loke blir chockad.
Loke gråter och blir rädd, jag försöker trösta samtidigt som jag själv gråter av smärta.
ber Alfons hämta telefonen, ringer Sascha och han kommer.

Loke är helt oskadd och mår hur bra som helst, så han går själv uppför trappan med hjälp av alfons medans sascha får bära mig upp och sätta mig i soffan.
(tur att man har en stor och stark karl!!!!)
så nu sitter man här, soffbunden, har skitont i knäna och har ett sår på ena knäet.
det lixom isar i ena knät under knäskålen så jag antar att ledband eller liknande fick "stryk" igen.
så nu är det bara att hålla tummarna att jag är på benen i morgon igen.
att det ska hända sånt här när sascha är fullt upptagen...
tycker synd om honom....men samtidigt förstår jag vid sånna hära tillfällen vilken man jag egentligen har,
han är verkligen underbar!