marias värld...

jaha, där försvann min lilla bebis
Alice tog sina riktigt första egna steg igår
och idag så gick hon från den ena soffan till den andra
i alice steg räknat; så var det hela 10 steg
utan att hålla i sig!!!
så nu är hon officiellt en stor tjej

Hon är 10 månader idag
tyckte att det var nyss hon föddes

tiden går alldelles för fort...

sitter här vid matsals bordet och har det alldelles tyst och lungt omkring mig
dessa få minuter är ovanliga och underbara
att bara få sitta och inte gör nått
att bara få sitta och skriva på bloggen utan att nån tuggar på sladden eller att det är bråk,'
bara alldelles tyst och lungt
det enda som hörs är knastret från kaminen, underbart med eld!

Nu har det blvit höst med
underbart!
jag älskar hösten
den är så vacker och så mysig
mår som allra bäst på hösten
med eld i kaminen, varma filtar, te, ljus
och hösten här i Jämtland är fantastisk
så många färger
så blåsigt
så stormigt
gillar massa!!

nej nu ska jag packa in lillan i bilen och åka och hämta grabbarna

tysta minuten slut

såg just filmen; Motherhood
en mycket tänkvärd film med hög igenkännighets faktor.
en mammas vardag är slitsam.
nu menar jag så klart inte att alla andras vardagar inte är slitsamma, för de är det säkert.
men nu handlar det just om oss mammor ett litet tag.

Det är underbart att vara just mamma.
att få det där plusset på stickan och veta att; nu växer ett liv inom mig,
när förlossningen startar och man vill bara dö
men sen
sen när man har den lilla bebisen som legat och bott i ens mage i 9 månader,
då är allt värt det.
Även när den lilla bebisen blivit 5 år, och skriker att man är dum för att man inte lät honom göra si eller så.
även då är allt slit värt det.
man drabbas på nått sätt av ovillkorlig kärlek till sina barn.
eller jag gör det iallafall.
Jag kan komma på mig att tänka att skulle mina barn försvinna så skulle jag sluta andas.
de är allt för mig. jag älskar dem av hela mitt hjärta...
men...
nu kommer det stora MEN

bara för att man blir mamma, måste man ge avkall på sig själv då?
måste man ge upp allt för att serva sina barn?
eller kan man kombinera mamma med sig själv?

Jag försöker, fast det är svårt
att inte tappa bort mig i mamma djungeln,
för det är just vad det är
det är en djungel
varför?
jo, ingen vet allt men alla vet ändå allt.
det är en djungel att försöka få reda på vad som är bra och vad som är dåligt,

lyssna på magkänslan säger de flesta
men vad ska man göra när magkänslan har lämnat en?
och det enda magkänsla man har kvar är oro och när man är hungrig.

Det jag försöker göra för att hitta mig själv och inte tappa bort just mig,
inte mamman maria, utan kvinnan maria
det är att måla
jag målar tavlor.

men nu låter det väl mest som om att jag gnäller
men det gör jag inte
nej,
jag trivs med mitt liv
och jag kan säga att jag är lycklig och verkligen mena det

men att vara mamma är tufft
ett evigt pusslande med livspusslet
alla ska vara nöjda, mätta och belåtna
men det är själv valt fast inte visste jag att det skulle bli såhär
såhär tungt ibland
men å andra sidan med såhär mycket kärlek och kramar och en massa teckningar med bilder på "mamma" för att hon är så fin!

så, det är värt det, tro mig
men om du funderar på att skaffa barn,
så det är ingen lätt match
men du kommer inte att ångra en sekund!!

jag insåg precis efter att ha hämtat posten att det är ingen som skickat några grattis kort till mig....
å andra sidan räknade jag inte med det heller... men ändå....
blir så j*vla irriterad bara på en person...så fort pappa dog tog hon chansen och struntade i mig och barnen.
UNDERBART!!! eller kanske inte....
trodde verkligen att det skulle bli en viss kontakt kvar, om inte annat för barnens skull... men men....

nej nu skiter vi i det och går vidare...

Internet funkar igen *yiiiipiiiee*
och utanför fönstret så sätter sambon med hans pappa upp partytältet...i regn... hmmm....
men men lite regn har väl inte skadat nån eller hur?!

har färgat håret och bild kommer på det imorgon....
hoppas bara att när det torkat att det blev sådär rött som jag ville ha det!!

nej nu står det inpackning av mat på schemat....
synd bara att kylskåpet är för litet....

ja, det vart lixom det jag menade...
med stavningen....
har haft världens arbete med att skriva och måla och fixa...
sen kommer sambon in och frågar; du har väl stavat rätt???
hmmm...nä det har jag inte.... *suck*

ni får helt enkelt ursäkt mig i ett par dagar nu
jag är helt ur form och mår rent ut sagt för jävligt!
den 3 augusti är det 3 år sedan min pappa tog livet av sig
och dagarna runt detta datum är hemska
jag saknar honom så himla mycket